.

Det är mycket nu. Det känns som det regnar jävligt tungt och mycket. Men det går bra. Det är så allting växer. Men under tiden så är det fan rätt tugnt. Som en slags växtvärk. Men det går över . Det gör det.


Hur kan man sakna något eller någon så mycket utan egentligen ha pejl på vad det är?

Det närmar sig jul  nu, och jag är mer förvirrad än någonsin. Nu blev det sjukt ärligt här. Men så får det bli.

Jag ock Terese är och fikar, länge. Och vi ska kika på The Tiny! när vi kommer in å ska beställa så sitter de där, så jag började såklart säga hej :P Och att dom va bra.. Famespotting! ;)



So long!

Jag kan bara säga, att det är rätt roligt just nu, att leva alltså! De senaste veckorna har varit inte helt fy skam må jag säga. Och nyktra också, bra gjort Looovisa! =)  Nu är det såhär va, att idag har jag och Ellinor fått reda på att vårt nystartade lilla tvåmannaband har fått speltid på Arenan i Januari, 27 JANUARI TVÅTUSENTIO. Helt enkelt. Och fint. DEt blir spännande. Vi ska också fotas i en studio av min vän Jae ! Så vi har några foton att lägga ut på Myspace och sådant, info om det kommer senare. Vi ska också jobba fram lite mer låtar och så de närmsta veckorna. Får se hur det går. :) Och imorgon kväll har vi studion och ska mixa klart låten. Även få in ett snyggt solo. Det blir fint. Kan hända kan hända att den ligger uppe på Myspace inom en snar snar framtid, lookingforward to.


Så, det är det som händer i mitt liv nu alltså, plus luciaträningar (Jag och Alex www.plastfodral.blogg.se , ska föresten sjunga solo på lucian, Hallleeluuuja, (låten ) ) och plugg och annat ! Fina tider kommer!



So long!

Att berätta för människor när de gör något som gör skillnad. När de gör något som betyder något. Hur kan de annars veta? Den regeln tycker jag man ska ha i åtanke med alla människor.

Det känns fint, riktigt fint. Att någon kan bli påverkad och minnas sådant som man säger, det känns fint. Att kunna lämna avtryck där man befinner sig. Som att göra ett avtryck med handen i lite lätt fuktig cement, sedan låta det torka. Låta det finnas där. Det känns fint.



( För övrigt har jag varit superduktig idag, gjort ingenting, lyssnat på massa musik på spotify, och nu kommer det duktiga; varit ute och sprungit , lagat baconsallad med bapelsin till! :) ) Och nu ska jag förhoppningsvis räkna lite matte. Fast jag måste lyssna på lite Bowie först.

Vet du hur det känns, när hjärtat säger en sak, men hjärnan säger en annan? Vet du hur det känns när du längtar så innerligt efter att göra det du brinner för men hålls på avstånd från det , lagomt, men fortfarande på avstånd ?

Med kärlek.

När vi satt där och Anna Ternheim började spela "Black sunday afternoon" , så var det som om ett lock för ögonen släppte. Att jag tidigare aldrig hört vad hon sjunger i låten, men nu, nu föll allt på plats. Och tårarna var så sjukt nära men jag höll mig eftersom jag satt längst fram och inte ville börja lipa och förstöra hela låten. . Men fy, jag är nästan helt säker att den handlar om exakt det som jag insåg den handlade om. Rysligt och hemskt .

Min resa till Gävle denna gång har varit helt otroligt underbar. Carro som på Torsdags förmiddagen tog emot mig med öppna armar på tågstationen, fikandet och rännandet på stan, en fin middag, och sedan Anna Ternheims spelning i fint sällskap.


Vi kom in, en timme före spelningen, hittade bästa platserna på första parkett. Jag fick sitta i mitten, det var två meter högst till scnenen, som var på golvnivå. Vid ett tillfälle klev Ternheim mig på tån. Då sa jag: - Hej. Hon svarade med ett hej tillbaka. Sedan sjöng hon Let it rain helt akapella en meter framför oss. Medan vi i publiken höll takten åt henne genom att stampa lite dovt i golvet i takt .Det var fint. Rysligt fint.

Resterande låtar var helt makalösa och en djup och sorlig känsla infann sig med låten " Black sunday afternoon", tanken slog mig plötsligt, att, fan. Är det detta den handlar om.... Skrämmande känsla..

Fortsättning följer..

Nu: Lite bilder från spelningen ( Carro tog dem för jag var helt handlingsförlamad)

Mitt hår och Anna T när hon spelar sjukt vackert.

Vi satt väääldigt nära. Fint.

Och ja, hon är längre än 1.60, jag vann! (Y)

Nu har jag precis upptäckt en underbar nyhet!  Alla i min närhet borde vid det här laget veta, att på Torsdag ska jag på Anna Ternheims spelning i Gävle.  Nyheten jag nu upptäckt, är att The Tiny kommer att spela på Peace and Love Cafét Torsdagen därpå, och jag har precis lyssnat igenom deras musik, och ah, underbart. Nu måste jag köpa deras album också. Skit. Jag som är fattig. Men det är sånt man får ta.  Jag är hur som helst lycklig över det! Och jag är också rätt förkyld. Så, nu vet ni det också! :)

HEJ!

Och nu vill jag bara berätta att jag sitter och premiär-lyssnar på min nya skiva, ANNA TERNHEIM - LEAVING ON A MAYDAY, för den har nu kommit med posten, signerad och allt. Inte helt fel. Nog för att jag lyssnat på denna skiva hela sommaren, fast ah, på mp3 och dator. .. Tyvärr. Fattig och snål som man är.. Men nu ska jag i allafall på hennes spelning på Torsdag, looking forward to , med skräckförtjusning. På något sätt. Fint blir det. 
   Detta är dock typiskt mig, att jag väntar med något och alla andra köper, men sen får jag det på något sätt ialla fall. Jag är rätt bra på det sättet tror jag, har turen (eller som jag helst vill uttrycka det, skickligheten, på min sida.) 

 

 

HEj

Detta är bara för skönt! Anna Ternheim ska precis köra sista låten, men råkar börja snacka om den istället, låten handlar om att inte riktigt komma fram, och det ironiska i det hela, är ju att det känns som att hon aldrig heller kommer närmare låten ju längre hon snackar. Men det mest klockrena är nog ändå att hon avslutar med något i stil med : " Jag vill ju inte lämna er med en tung allvarlig tanke ehm. KRAM! "  - Fint.

Behöver ingridienser från kylskåpet så jag öppnar och med ett förförat  SKRIK är ångestsköljningen över mig! Jag står helt stilla, skriker och vet inte vad jag ska göra. Sveper en desperat blick runt köket för att hitta något som kan passa, passa för att förinta denna förskräkliga uppenbarelse till varelse. Jag hittar en tom majsburk.
Det får bli min räddning. Panikslaget riktigt smashar jag burken mot varelsen , den rör på sig. Jag gör det igen, och igen, nu har den fastnat under själva burken, men den rör sig fortfarande. Ännu mer panik. Aaah aaaahaaaaaaa, låter det under hela denna process.
Tillslut lyckas jag halvera denna hemska sak MEN DEN SLUTAR ÄNDÅ INTE ATT RÖRA SIG! Tar en stor bit papper och plockar bort den från burken, lägger den I burken istället, och lägger den kvickt i soporna och svabbar i farten också med de ben som fortfarande ligger kvar och rycker i mitt kylskåp.
Sedan springer jag ut barärmad med alla sopor innehållande MONSTRET, till sopnedkastet utanför på gården. Nu är det borta, monstret, varelsen, den, det, han, hon, äcklet jag inte kan nämna vid namn. Jag går in, andas och lagar mig köttbullar med mos. Funderar starkt över att ringa antisimex och sätta upp räkningen på kopparstaden. Men jag får nog vänta och se om det uppstår några fler sådana här händelser. Ush, hoppas inte. Nu andas jag iallafall.

Det tar imot att behöva göra det, men nu lägger jag upp en bild på vad exakt som jag har tagit livet ur idag. Jag får helt enkelt försöka blunda när jag lägger upp den.

Saknaden av människor som kommit och gått i mitt liv känns faktiskt ganska tung en regning höstdag som denna. Det är med lite ångestfylld längtan som jag tänker tillbaka på alla barndomsvänner jag har haft, visst finns det de som försvann av anledningen att man inte längre hade något gemensamt, att man inte tyckte om personen ifråga längre osv. Men det finns så många som verkligen försvann p.ga andra orsaker. Som inte hade några fel. Som man bara inte fick tid för.

Att gå från att ha träffats varje dag i flera år, till att plötsligt bara se varandra någon gång om året, om så väl, i minglet av massa folk på julmarknaden i hemstaden, eller dylikt, det känns mäktigt och tungt och sorligt och ganska förvirrande.

Människor kommer och går i livet, men man vet sällan hur mycket de har betytt förens man tänker tillbaka långt senare och längtar tillbaka till det som var, eller önskar att man kunde kombinera de kretserna av människor, med de man har idag.   Det vore helt klart det bästa.

Med saknad, längtan och respekt. Igår, idag och imorgon.

Låt mig vara i mörkret. Jag trivs här. :) Och har nyss hittat ett huur bra band som helst som jag tänkte rekommendera här på min nu officiellt existerande blogg. Här kommer det, tadadaaa : Guillemots
Med Fyfe Dangerfield i spetsen.

Undrar du hur jag kunde hitta dom? Tjae, va sägs om Anna Ternheims duett med Dangerfield, rätt! =)

Tog mig en liten promenad till Lidl, köpte en limpa och mjölk, så nu har jag nyss ätit skogaholmslimpa med körv på,och oboy, inte heelt fel.

Nöjd! :) Nu ska jag försöka updatera min myspace sida med lite musik . Får se hur det går, lär väl komma upp här isådanafall!

De va längesen! :)

Helt klart en intressant kväll igår. Väldigt konstig. Först något slags förkrök med brudarna, sedan vidare till en lokal, hoppade det så sprang upp till söderlundarna istället och jojnade i hetsdrickandet. När de sen drog vidare till det gungande huset, så vandrade jag och lina vidare till Alex, för att vara där i typ två sekunder och sen åkte jag helt enkelt till Falun och hamnade på något konstigt uteställe med muskelknuttar, hotshot och endel rockabilly, ja ni ser själva.


.