Sun is pale like the moon...
När vi satt där och Anna Ternheim började spela "Black sunday afternoon" , så var det som om ett lock för ögonen släppte. Att jag tidigare aldrig hört vad hon sjunger i låten, men nu, nu föll allt på plats. Och tårarna var så sjukt nära men jag höll mig eftersom jag satt längst fram och inte ville börja lipa och förstöra hela låten. . Men fy, jag är nästan helt säker att den handlar om exakt det som jag insåg den handlade om. Rysligt och hemskt .
Men så vackert ändå.
Men så vackert ändå. Kommentarer
Trackback
