.

Det känns fint, riktigt fint. Att någon kan bli påverkad och minnas sådant som man säger, det känns fint. Att kunna lämna avtryck där man befinner sig. Som att göra ett avtryck med handen i lite lätt fuktig cement, sedan låta det torka. Låta det finnas där. Det känns fint.



( För övrigt har jag varit superduktig idag, gjort ingenting, lyssnat på massa musik på spotify, och nu kommer det duktiga; varit ute och sprungit , lagat baconsallad med bapelsin till! :) ) Och nu ska jag förhoppningsvis räkna lite matte. Fast jag måste lyssna på lite Bowie först.

Vet du hur det känns, när hjärtat säger en sak, men hjärnan säger en annan? Vet du hur det känns när du längtar så innerligt efter att göra det du brinner för men hålls på avstånd från det , lagomt, men fortfarande på avstånd ?

Med kärlek.